Breddgradsbytet

Imorgon åker vi till Madrid för två att spendera två nätter där efter det står hemresa på schemat.

Åh så mysigt det ska bli med jul och hemkomst. Jul för mig något som ska firas inramat av vinter och här åsyftas inte någon Sydisvinter med fjuttiga två minus, snöslask och dåligt plogade vägar utan riktig Kirunavinter. Kirunavinter betyder minst två meter snö, knarr under skorna, sprakande norrsken om nätterna och minst 20 minusgrader som nyper tag i kinderna på en så fort man öppnar dörren på morgonen.

Kiruna kommer nog alltid att vara ett hem för mig även om det är fyra år sedan jag var bofast i staden och trots det sannerligen komplexa förhållningssätt jag numera har till min hembygd. I somras kunde jag konstatera att jag numera får mentala eksem av att vara hemma för länge. Jag dräneras själsligen av den bitvis matta mentaliteten som kommer på köpet. Att göra solvalla på ett trött Ferrum, det lokala innestället, med en lika trött heltäckningsmatta från -82 under fötterna är inget jag verkligen vill tillbaka till. Men att komma hem såhär över någon vecka passar mig däremot alldeles utmärkt. Ack och ve så jag längtar hem nu.

Kiruna är genuint och sannerligen speciellt, allting rör sig liksom så sakta där uppe. Jag minns så väl förra julen när jag kom hem och vi flög in över staden. I takt med att konturerna av fjällen blev allt tydligare utanför mitt lilla flygplansfönster minns jag hur det sakta gick upp för mig hur arktiskt det verkligen är hemma.  Jag längtar till de vita vidderna, mörka midvinternätter, kylan och norrskenet som ramar in staden och sätter sin prägel på alla som bor där. Snö som ligger tung på trädens grenar och frosten som satt sig som en skyddande hinna på husfönstren. Det är långa avstånd till allt och ingenstans på jorden kan det vara så tyst som i just Kiruna. Det går liksom inte att vara stressad när jag är hemma och varje besök blir som ett litet andningshål i tillvaron. Plats för eftertanke och att liksom hinna ifatt sig själv för ett tag.

Det är små saker som jag saknar som att ta sparken till ICA Signalen för att handla det som glömdes vid senaste storhandlingen och väl där höra det senaste skvallret utbytas vid charkdisken på tornedalsfinska. Få slå upp en NSD och på mittuppslaget se ett tvåsidigt reportage med samma nyhetsvärde som ”Kottens daghem har fiskdamm” med radion svalandes med de bekanta tonerna av Finnmixi bakgrunden. Jag längtar efter det speciella lugnet som infinner sig i kroppen på mig hemma i köket på Fältvägen 1 efter att alla har gått och lagt sig, det är becksvart utan för fönstren och jag är ensam vaken med en tekopp som enda sällskap.

Och jag längtar så förtvivlat mycket efter pappa, mamma, Frida, Mats och Jenny och massor efter Viktor och Theo. Det ska bli så spännande att se hur väl Theo har passat mattiderna och hur många nya ord Viktor har lärt sig undertiden jag varit borta. Och inte att förglömma kära återseenden med Kirunaligan under vår Juldags-reunion med guldkornen Emma, Cissi, Elin, Sofia, Sara, Ida och Malin som dragplåster.

Det som står högst upp på önskelistan det här året är i övrigt mycket snö, ett gott skidföre och pappa-vallade skidor (jag prövade valla mina egna förra året, det gör jag inte igen.) Det ska bli helt underbart att få ge sig ut i skidspåret, förhoppningsvis tillsammans med just pappa eller Frida, med den obligatoriska bastun efteråt.

Lägg dessutom till det faktum att min allrakäraste fröken Reuterswärd gör en visit i staden under nyår och min lycka är fullkomligt gjord. Och jag kan inte med ord beskriva hur fantastiskt det ska bli att återse världens bästa Millan. Som jag längtat och saknat henne, hon som är min andra och bättre hälft.  Jag helt känner helt enkelt på mig att detta kommer bli en av de bästa jularna i mannaminne.

Den fjärde januari åker jag vidare till Uppis och åker sedan tillbaka till Sallis den sjunde för att skriva sista tentorna. Men nu är det radio silence som gäller fram till januari och jag får passa på att önska er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år! Ta vara på ledigheten och varandra.

Näe hörrni, nu blir jag sådär trött igen.

Under min första lediga dag ägnade jag mig åt att gotta ner mig i arkivet på geniala SVT plays hemsida och betade av bland annat Debattprogrammet som handlade om otrohet. För det första måste jag bara understryka att jag gillar det uppsving som Belinda Olsson gett programmet och betona att jag tycker att vi behöver program av detta slag i media-Sverige. En allmän diskussion om politiska och i det här fallet moraliska frågor är för mig ett välkommet inslag i tv-tablån och en fin tanke. Däremot har jag ett och annat att säga om såväl genomförande som innehåll.

Jag kommer nämligen inte ifrån känslan av att Debatt är så himla sorgligt. Jag ifrågasätter starkt valet av gäster och de på gränsen till obehagliga hockeyomklädningsrumsvändningar samtalen ofta tar. Diskussionen om Gömda-böckerna och huruvida Liza Marklund skulle ha skrivit ”baserat på en sann historia” eller ”en sann historia” på försättsbladet, var ett lågvattenmärke under våren. Där lyckades man inte bara fullkomligt massakrera Liza Marklund för något som de flesta journalister gör sig skyldiga till varje dag, utan lyckades dessutom få ut ”Mias” före detta man (samma kille som alltså dömts för hustrumisshandel, etc) så att han fick känna sig lite kränkt i bästa sändningstid. Samtidigt som man på ett effektivt sätt helt glömde bort själva kärnbudskapet och syftet med böckerna samt den offentliga debatt som de gett upphov till. Det tycker jag är bra och värdig journalistik. Note-to-self: Kom ihåg att skicka ett julkort till Janne Josefsson.

För låt oss nu vara ärliga för ett tag, är det inte allmänt känt att alla journalister, bloggare och författare brassar på litegrann i svängarna? Och i fallet med Gömda bryr jag mig överhuvudtaget inte om huruvida detaljerna stämmer eller inte, speciellt inte då det är ett så viktigt ämne det gäller. Ett ämne som behöver lyftas och vädras ur den patriarkala garderoben vi hängt det i.

Nåväl, det var lite idioti from the past, åter till programmet jag såg idag. Åsikterna och majoriteten av inläggen i det senaste programmet adderas ihop till en sådan överväldigande massa av provocerande idioti att jag inte riktigt vet vart jag ska börja. För det första, bara för att man puttat hem några miljarder i golf eller är gift med någon som puttat hem några miljoner i golf tycker jag inte att detta legitimerar allmänhetens insyn och spekulationer i och kring personernas privatliv och jag förstår liksom inte nyhetsvärdet i det. Har man sen istället som producent intentionen att föra en seriös diskussion om otrohet kan man förbövulens inte ha Baren-Meral och Anna Anka som nyckelspelare i debatten. Och vart hade de grävt fram det där cyberpuckade stolpskott till livsstilscoach ifrån?

Ur ett feministiskt perspektiv drabbas jag av total mållöshet och en förlamande uppgivenhet, har vi inte kommit längre än så här? Jag har redan tappat hoppet om min generation, gett upp tanken på att jag i framtiden kommer att mötas av samma respekt som mina manliga kollegor, etc., men enligt de mest frekventa debattörerna i programmet får jag nu tydligen överge min syn på relationer också om jag inte vill ha en notoriskt otrogen man. Min favoritepisod den här gången är den utläggning som livscoachen håller kring 38:38 om att kvinnor ska vara mer kvinnliga och män mer manliga, så fixar sig allt. Killar är mesiga och kvinnor är osexiga om de fattar beslut på ett kontrollerande sätt. Beträffande Tiger och Elin görs det enastående uttalandet att är det Elins fel att Tiger var otrogen för att hon inte såg och bekräftade honom. Det är Tiger som vi ska ge offerkoftan till alltså. Hörde jag ett grottmans-ugh? Att Satori sedan får delvis medhåll av relationsexperten Eva Rusz i detta och det närmaste opposition producenten lyckats uppbåda är en stackars KDUare, är ju bara så fantastiskt sorgligt.

Jag blir så trött, hur kan det fortfarande finnas människor som på allvar argumenterar för att vi kvinnor ska vara små och medhållande våp och att män är offer för sin sexualdrift? Den perverterade utgångspunkt som Meral och co representerar är för mig helt oförståelig. Och du Eva Ruzs, Ellen Key ringde och ville ha tillbaka sina särartsfeministiska uttalanden.

Nej, nu ska jag gå hem och titta på Iron Jawed Angels istället.

Veckans och även detta årets sista kvinna är Anna Ohlsson.

Anna läser pol kand i Uppsala men har under sommaren och hösten jobbat som mötesattache under Sveriges ordförandeskap. Fröken Ohlsson brinner för miljöfrågor, gillar Frankrike och tidiga morgnar samt är en inbiten hästtjej. Hon är i mina ögon en akademisk talang och producerar PM och uppsatser med en sådan briljans att det nästan verkar som om hon inte gjort något annat i sitt liv. Anna har alltid stenkoll, är strukturerad som få och har ett minne med en alldeles sällsynt lagringskapacitet.

När jag tänker på Anna är den första bild som ploppar upp ett stort och brett leende. Anna är verkligen ordet trevlig omsatt i praktiken och hon är otroligt duktig på att bemöta människor. Anna har ett väldigt fint sätt att ta sig an omvärlden utan att kännas det minsta konstlad. Det är så enkelt att vara runt Anna, det är liksom aldrig några krokiga vägar runt drygtrevliga fasader.

Anna är otroligt huslig och hemma hos Anna och Tomas är det inte sällan en doft av nybakat som möter en i dörren. Deras lägenhet känns precis sådär mysigt hemtrevlig och välkomnande som många strävar efter men få lyckas med.

För mig är Anna är beviset på att man inte behöver ha vassa armbågar för att ta sig framåt i livet och/eller uppåt på karriärstegen, för sådan är verkligen inte Anna. Hon skulle aldrig använda någon annan som trampolin för sig själv, är aldrig missunnsam och med henne kan man dela såväl framgång som motgång.

Jag skrev tidigare att Anna är duktig på att bemöta människor och ur ett vänskapsperspektiv skulle jag även vilja hävda att Anna är fantastiskt duktig på att möta människor. Hon har ett oöverträffat empatiskt drag och det går att prata om precis vad som helst med Anna. Hon både inkännande och lyhörd och jag upplever att Anna förstår sig på många människor på ett sätt som är väldigt sällsynt. Hon har en förmåga att liksom åsidosätta sig själv för ett tag och se vart personen hon pratar med befinner sig. För mig är Anna lite som en känslohamn på vardagshav.

Snö i Sallis, här kommer bildbevisen. Tentastatus: 1 down, 1 to go. Nu jäklar ska här bli jullov!

Tentastress övergår till tentapanik. Det här är helt absurt. Stryk det inlägget där jag skrev att den nya professorn i ekonomi är bra, radera det från alla arkiv. Jag har läst både nationalekonomi A och B samt två kurser i Företagsekonomi A men har aldrig varit med om något liknande.

På lektionerna har vår professor blandat tillväxtteorier och Lorenzokurvor med att dela ut en massa papper med statistik om allt möjligt, BNP, BNI, förväntad livslängd, HDI, Bytesbalanser, betalningsbalanser, osv, osv, för alla länder. På klasserna har vi sedan haft små multiple-choice test efter varje tema för att liksom checka av att vi lärt oss det vi ska och tentan kommer att ha samma upplägg som dessa frågor. På den senaste frågerundan var denna statistik inkluderad i frågorna och vi fick sitta och svara på frågor så som;

Hade USA år 2005:

A, underskott i sin betalningsbalans

B, överskott i sin betalningsbalans

C, positiv procentandel utländska direkt investeringar

D, större BNI än BNP

Eller den personliga favoriten:

Vilket land hade högst förväntad livslängd 2007:

A, USA

B, Ryssland

C, Indien

D, Frankrike

Vad är det här för något? Är det alltså tänkt att jag ska sitta och tentaplugga in en massa siffror? Vi har fyra häften med olika siffror, procentsatser och inte bara till ett land, inte till kanske två länder utan ännu bättre då alla häften ligger i 154-staters-klassen!!! Det här med att fråga om de stora dragen, centrala begrepp eller fundamentala sammanhang? Nej, man jobbar inte riktigt så här i Spanien. Jag menar varför fråga om Keynes eller fasta växelkurser när man kan fråga om ett jäkla skit lands BNI år 2005?!?

Vad som ger ännu en dimension till mina magsår är det faktum att professorn själv har flugit sin kos, kommer inte tillbaka före januari och vi nu har en vikarie som på våra frågor svarar ”Tja hörrni, det där vet faktiskt inte jag. Jag har ett lite annat sätt att lägga upp saker.”

Herre, herregud och jesus maria. Överlever jag detta lovar och svär jag på att aldrig mer klaga, inte yppa ett enda ord om tentaångest mer i mitt liv. Aldrig någonsin.

Ja, som ni märker är det upprörda känslor, utmattning och total uppgivenhet präglar dagens inlägg.

Jag har blivit sjuk igen, perfekt tajming som vanligt. Febervärk i varenda liten led, inbyggd galopperande hosta, en näsa så igenkorkad av snor att det liksom knakar och knäpper i den när jag snyter mig, sinande energi och ett dalande humör. Vår lägenhet har inte heller blivit varmare nu när vintern kommit till Sallis på riktigt och vi huttrar oss igenom dagarna och sover med full mundering: två tröjor, mjukisbyxor och sockar. Lägg där till att vi just dragit igång med tentaplugget och det är 10 timmars maratonplugg som gäller i princip dagligen och ni börjar få en bild av den sinnesstämning jag befinner mig i, i skrivande stund.

Vår kurs i jämförande politik erbjuder just nu en av de absolut märkligaste uppgifter jag någonsin fått tror jag. Vi ska göra en jämförande studie av något som kan tänkas falla inom kursens ramar, formulera en hypotes och därefter ställa upp fyra-fem oberoende variabler.  Nu ska ni inte tro att vi sedan ska studera variablerna, nej, nej, vi ska motivera varför vi valt just dem och skriva 2500 ord på det. Hela uppgiften känns alltså lite som ett hitte-på redan där men det blir faktiskt ännu bättre; vi ska sedan presentera vårt ämne och våra variabler inför klassen som i sin tur skall betygsätta oss. Det genomsnittliga betyget som våra klasskamrater ger oss blir sedan vårt slutgiltiga betyg på uppgiften som utgör 15% av vårt ”nota final” i ämnet.

Vi har inte fått några som helst bedömningskriterier eller övriga instruktioner för hur eller efter vad vi ska betygsätta våra klasskamrater, varför det inte känns som en speciellt vågad gissning att det kommer bli ”kompisbetyg” av hela grejen. I sammanhanget bör även nämnas att vi Erasmusstudenter är i minoritet i klassen och spanjorerna tidigare uppvisat ett högst måttligt intresse av att lära känna oss. På en klassmiddag jag hade för några veckor sedan uppvisade speciellt de kvinnliga klassisarna ett begränsat intresse gentemot oss Erasmusar och relationerna har därefter varit något frostiga.

Stressnivån efter att vi blev informerade om detta har således övergått från ”hög” till ”mycket hög”. För att på något sätt överleva detta går jag i allvarliga funderingar på att inleda i bästa  Birigt Friggebo-stil med allsång till ”We shall overcome” och eventuellt också bjuda på klassen på kakor innan jag ska göra presentation imorgon.  

Annars händer inte speciellt mycket just för tillfället. De flesta verkar ha gått in i sina respektive pluggbubblor nu med undantag för kommande torsdag då det är fiesta de la nochevieja universitaria. För att kunna fira nyår med sina Salamancakompisar införde man helt enkelt en egen nyårsafton som tydligen skall fira att det akademiska året är slut. Jag och Malina ser med tillförsikt fram emot detta då vår kombo Rakel har pratat sig varm om detta happening, bara jag blir frisk först.

Nåväl, back to business nu för såhär blir inga spanska presentationer gjorda.

”Hanna Hellquist är vår tids Beavouir” skrev Camilla i ett mail till mig för ett tag sen och jag kan inte annat än instämma i hennes kloka liknelse. Läs de tre nedanstående inläggen från Hannas blogg för DN på stan så förstår ni vad Camilla och jag menar och varför hon är veckans kvinna.

Ich bin ein Berliner, jag är också den galna kvinnan.

Jag är den galna kvinnan

En man är alltid värd mer än jag

Då lyfter han på benet

Oj, nu var det längesen jag uppdaterade ordentligt. Jag aspirerar inte på att ge någon fullständig återberättelse av veckorna som gått utan nöjer mig med att konstatera att två toppenhelger har passerat tillsammans med Kickan och storasyster. Kickans besök kan sammanfattas som väldigt trevligt. Att jag dessutom fick en stor påse chai och två Fokus-tidningar gjorde inte det hela sämre heller.

Förrförra veckan anlände sedan min allrakäraste syster, sent på onsdagen. Jag och Frida började med att göra Sallis i några dagar för att sedan bege oss mot Madrid. Väl där strosade vi runt i Madrid, fikade på Starbucks och besökte bland annat Reina Sofia. Reina Sofia består av fyra stora våningar där tvåan och fyran är de permanenta (läs: bra) utställningarna och ettan och trean är tillfälliga (läs: dåliga). Här varvas alltså Dalí och Picasso friskt med moderna och nytänkande verk. Och kanske var det just där jag fick problem då kontrasterna är, milt uttryckt, bjärta. Att ena stunden fångas av Dalís detaljerade symbolik och speciella färgskalor, för att i nästa se ett bildspel projicerat på en vit vägg som illustrerar hur någon drar sönder en fläskfilé med båda händerna, för att sedan gnugga in fettet i köttet igen, kräver viss omställningsförmåga.  Det ska förvisso villigt erkännas att jag inte heller förstår all annan konst heller. Mirós surrealistiska verk, målade under någon av hans hungerhallucinationer då han inte haft råd att köpa mat, eller Picassos blyertshästar, som mest ser ut som om de plågas av svår tandlossning, är väl inte heller riktigt min kopp te. Nå väl, häftigt var det i alla fall.

I övrigt är det lite halvdeppigt här just nu då det nu är officiellt att allas vår Love tar sitt pick och pack och flyttar med Cissan till Bryssel till våren. Jag är givetvis otroligt glad för hans skull och är det någon som är värd detta är det just han. Men ur ett rent egoistiskt perspektiv kommer jag inte ifrån att det känns oändligt tråkigt, att flaggan vajar på halvstång då vårterminen skulle bli den stora reunionen och vi skulle hänga hela tiden. Först Oscar och nu Love alltså. Uppsala kommer sannerligen inte vara sig likt och definitivt inte lika roligt utan dem. Jag har dock börjat smida på hämndplaner: I sommras funderade vi på att utlysa tävlingen ”ställ en klurig fråga till Sveriges EU-minister” bland landets årskurs treor inför Loves semester och det projektet har ju sannerligen fått sig en extra krydda nu. ”Ställ en klurig fråga till EU-kommissionären Cecilia Malmström” låter ju onekligen aningen vassare…

Nå väl. Nu är det dock dags för mastodontplugg efter att ha praktiserat mån-ons veckor samtidigt som skolarbetet är inne i ett intensivt skede. Innan jag får titta på Kalle iår skall fyra uppatser, ett pm och två tentor avklaras - slutspurten har börjat. Det känns inte helbra att skriva det ordet heller: slutspurten. Jag och Malina pratade om det för någon vecka sedan, hur konstigt det känns att allt är slut snart då det om ungefär tre veckor är dags för hemfärd. Ett halvår varade visst inte för evigt.

Veckans kvinna denna vecka är den fenomenala dalatösen och f.d. klasskamraten Sofia Ståhl. Om dagarna lyser flitens lampa hemma hos fröken Ståhl då hon stretar på med sin C-uppsats i statskunskap. Bortsett från detta extraknäcker denna donna på riksdagen, jagar sponsoravtal till UPS eller dansar sig svettig på någon av Uppsalas nationer.

Sofia är en av de Uppsalapersonerna som jag träffar hälften så mycket som jag egentligen skulle vilja. Jag känner henne som ett av de allra mest kvicktänkta intellekt i min bekantskapskrets och hon har den mest fantastiska humor med en tillhörande, oklanderlig tajming. Hon är samtidigt lite utav en coach för mig och peppar alltid med ryggdunkar och underfundiga Facebook-kommentarer när jag sliter mitt hår inför tentor eller bara är allmänt slut som artist. Sofia har dessutom en föredömlig självdistans och är så långt bort från det sliskminglande och hetsnetworkande pol kand-idealet man kan komma.  

En av mina absoluta politiska hjärtefrågor, uppenbarligen, är feminism och till min stora glädje har Sofia precis inlett sin bloggkarriär på den lika fenomenala feministiska bloggen Ansats.  Sofia skriver så träffsäkert och välformulerat att mitt feministiska hjärta börjar klappa dubbelt så fort:

”En historisk återblick säger att svenska kvinnor har haft rösträtt i 80 år, haft rätt till fri abort i 40 år och rätt att hindra graviditet genom p-piller i 25 år. I det långa perspektivet är detta ingen tid alls. Vi hade inte kunnat leva som vi gjort idag om inte målinriktade och modiga människor orkat ta till sig och kämpa för de orättvisor som präglat vår och deras samtid. Det är därför varje människas plikt att sätta sitt eget liv i relation till denna bakgrund och kämpa för att kvinnor idag och i framtiden ska få det ännu bättre och att tjejbanden till slut ska få komma att kallas popband och att kvinnliga politiker kort och gott benämns som politiker.” 

Egentligen tillägnar jag nog också detta blogginlägg till hela Ansatscrewet: Lina, Klara, Anna, Catharina, Hanna, Karin och Lisa som på ett så föredömligt sätt, vecka efter vecka, slåss mot patriarkatets glastak.

Sofia är på det hela taget rysligt klarsynt och kompetent och det ska bli spännande att följa såväl hennes bloggande som hennes civila karriär i övrigt. Bloggen och Sofias fantastiska första inlägga hittar ni här: http://ansats.blogspot.com/search/label/Sofia

Då var systerbesöket slut och jag är tilbaka här i verkligheten i Sallis igen. Nu är det karateplugg för en tid framöver som gäller så ni får hålla tillgodo med bilder så länge!